Jag vill inte må så här längre

Jag vill inte må så här längre!
Men vad ska jag göra?
Jag kämpar och slåss mot mitt mående, men jag är så trött.

I fredags var vi hos Beppos kurator. Han skulle hjälpa oss att titta på vår ekonomi.
Tack tänkte jag. Undrar vad han kommer fram till för lösning som jag inte har hittat.
Han kom inte fram till någon lösning, han var inte ens realistisk.
Inkomster och utgifter, helt rätt, men man kan ju inte räkna på Beppos löneinkomst nu när han också är sjukskriven.
Han kom iallafall fram till även om han räknade med att Beppo hade lön att vi låg VÄÄÄLDIGT mycket under existensminimum. hmm I know that PUCKO

Ja men det blir bättre om ca 4 månader. JASSÅ hur då????
Du är inte realistisk tyckte ju jag då.
Förstår du inte vad jag säger? vi ligger efter med räkningar och vi kommer bara att hamna mer efter månad för månad.

Ni är i en krishantering. Ni är deprimerade, man ser bara det negativa då. Sälj hästen. Det var hans ord efter att jag försökt prata med honom i en timme.
Ja jag kan sälja hästen men då får ni ha ett rum ledigt till mig när det är gjort
PUUUUUUUUCKO
Ok resultatet av att gå till denna kurator blev då?!?!?!?! VÄRRE
Innan visste jag i mitt huvud o på datorn varenda gång vi betalar räkningarna att det är jävligt illa. Nu fick vi det på papper också. KANON

Mathilda skrevs ut från psyk i Malmö i Fredags. Var där i Torsdags då hon får komma hem på permis. (hem är till mamma Marie o pappa Eije i Malmö)
Fullproppad med nya piller o vidbehovspiller. HUR KAN DOM? stoppa massa piller i folk så dom lugnar sig o blir stabila o fina, så slipper vi behandla dom. Då sover dom ju
Hon fick dessutom gå hem med permis på Torsdagen med orden, om du kommer tillbaka imorgon och talar om för oss att du inte är självmordsbenägen längre så blir du utskriven. BRA DOKTORN BRA
Vet inte hur många som är självmordsbenägna som inte säger, jag ska inte ta livet av mig. Undrar bara vad dom som är självmordsbenägna tänker. Hmm

Tvingade mig själv att köra till dansen i Söndags. piiiii Det är sååå jobbigt att le. Känner inte mig trygg utanför längre. Älskar att träffa min Lotta men det är så jobbigt att se att alla andra faktiskt lever.
Jag känner mig som en zombi och jag känner mig överflödig.
Är så glad att Maria är och hjälper till.
Hon är verkligen duktig
MEN jag vågar inte ens röra papperna. Inte ta emot pengarna. Inte vara hjälpen på golvet. Jag har ingen plats där längre. Men det är ok. Jag har ju ändå inte råd att köra dit, och vi har ju ändå ingen egen bil.

Jag vill inte vara med längre.
Jag vill lägga in mig och bara sova bort allt ett tag. Men det kan jag ju inte, inte ska väl Didricq behöva hälsa på mig på en psykavd, inte ska väl Beppo som inte heller mår bra behöva ta hand om allt här hemma själv. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Hjärnan och hjärtat exploderar snart av all oro, planering, väntan, sorg, hat,ångest,otillräcklighet,personlig konkurs, få allt att räcka,trötthet,Jag skulle kunna lägga hur många sånna ord som helst. Men orkar inte.
Är så trött på detta nu
Hatar att vara nere utan att orka ta mig upp.
Jag har alltid orkat ta mig upp
Jag har alltid känt att jag kunnat sträcka på min gräns till att orka med. Att känna att gränsen är nådd men ändå traska på.
Nu har jag stått vid en mur jäääävligt länge och puttat för jag har velat komma igenom.
Men jag lyckas ju inte.

KRAM
SKÖT OM ER OCH VARANDRA