Emilia hade en tid till samtal på Bup idag.
Henner samtalskontakter är under all kritik, man kan inget annat än att bli förbannad.
Emilia har skrikit efter hjälp sen Feb/Mars. Fick sin första kontakt i Maj/Juni om jag inte minns fel. Därefter har hon nog varit på 3 besök. Kuratorn har varit sjuk o haft semester eller ledigt.
Iallafall så lyckades jag förra vecka att tragga till mig en tid som idag till henne.
Imorse så ringer telefonen.
-hej detta är BUP i Hässleholm. Vi måste ställa in Emilias möte idag pga sjukdom.
-GLÖM DET!!
Jag o Emilia kommer att sitta på BUP kl 10 o då ska det finnas möjlighet till samtal för henne. Så det är bara att ordna det
- äh äh äh
Sagt o gjort. dom ordnade så att vi fick tid till 2 läkare på BUP i Kristianstad.
Varav den ena läkaren var ett ´bekant ansikte från Mathildas tid där.
Dom var bra o skulle hjälpa oss med det vi ville ha hjälp med bla byte av kurator o samtal MINST 1 gång i veckan. Dessutom krävde jag en speciell kurator + en särskilld terapiform
Nu hoppas vi o håller tummarna för att det dom sa inte bara var tomma ord.
BUP har klantat sig vad dom ska med mina barn sen Mathilda var liten. Släpper inte en tum på mina krav i detta. Dom ska hjälpa Emilia.
Mathilda ligger på psyk i Malmö sen i Söndags. Hon mår rävgift
Tänker åka till henne imorgon. o sitta där med henne. Åker ner på förmiddan o hem på kvällen.
Känns jobbigt att möta henne o speglas i henne. Min kärlek är ju så stark till mina barn o mitt hjärta går i 1000 bitar när jag ser o känner deras sorg.
Annat:
Träffade en vän sen länge i Kristianstad idag. Efter en varm kram frågade han hur det var o hur vi orkade.
Han fick lite info o tårarna kom i hans ögon.
Automatiskt satte min hjärna igång. Hur orkar vi?!?!?!
Beppo var på sitt jobb idag. När han var där o berättade hur läget såg ut beskrev han det som om detta här SOLBACKA ( gården) var vårt liv. Allt utanför är twilightzon
Jag blir helt tokig när jag börjar tänka. 1000-tals tankar bara matar på och jag hinner knappt med.
Det började med att jag tänkte idag Hur orkar vi?? Och sen bara rusar det iväg. Jag kan komma på mig själv med att jag sitter och pratar med någon eller tittar på tv men har ingen aning om vad det är jag har hört. Mina tankar har varit hos flickorna, ekonomin, Didricq eller nåt som ska fixas
Jag känner mig stark. På ett bra sätt. mitt sätt att se på mig själv o det där med att vara stark har ju ändrats (finns att läsa i tidigare inlägg)
Men jag är psykiskt o fysiskt trött. Jag har en trötthet som jag aldrig tidigare har haft.
Jag vet att jag kommer att orka med allt det här som vi går igenom. Men det finns inget utrymme för annat.
Jag vill iväg o träffa folk jag vill iväg och hitta på saker Men jag orkar ju inte.
Jag vill ge mina vänner tid. Köra hem till dom o vara som innan. Men jag orkar inte. Och jag är ju inte som innan.
På tal om vänner. så har jag oxå skrivit tidigare att jag inte skulle välja bort mina vänner. Men att jag hade full förståelse för om jag blev bortvald.
Och så blev det. Jag har blivit bortvald. MEN jag förstår det. För vem vill vara här? Vem vill ha en vän som aldrig kommer och hälsar på ?
Vem vill ha en vän som inte stöttar o lyssnar på problemen? Vem vill ha en vän som inte alls är som innan utan OM jag mot förmodan ringer upp så pratar jag kanske om mitt problem.
Nej jag har full förståelse för att ni försvinner
Men det jag inte förstår är att man fortfarande kallar mig för vän, eller varför har man kvar mig på tex FB??
Och detta gäller ju även släkten. Jag accepterar om ni väljer bort mig. Jag förstår om ni inte vill ha en syster,dotter,moster,faster,kusin,systerdotter,brorsdotter eller vad jag nu kan vara till båda sidorna i släkten, som aldrig kommer på kalas mer. Som inte vill varken fira jul eller midsommar som inte bjuder in till barnens kalas eller som inte svarar i telefonen eller på sms o inte ringer jag tillbaka heller eller skriver egna sms.
Som sagt vänner och släkt jag förstår. Och det är helt ok. Det är eller blir mina problem senare kanske. Kanske inte. Men just nu är det faktiskt min familj och det är för min familj som jag måste finnas.
Ni som valt att stanna kvar i vårt liv både släkt och vänner uppskattar jag.
Jag är så tacksam för att ni är kvar. Och jag har stor kärlek till er <3
Nu har jag flummat färdigt för ikväll.
Sängen och min mans famn kallar. Vill ju orka med morgondagen och resan till Malmö
Kram på er
Och som vanligt
Var rädda om er och varandra
-
4 kommentarer:
Vill skicka en stor varm kram till hela familjen! Jag finns, om än i det tysta. Jag känner inte att jag har något vettigt att säga... Därför har jag heller inte sagt något. Dumt kanske. Men vad säger man när inte orden räcker till?
Nu säger jag i alla fall det enda som går att säga. Jag finns här.
Kram
Vissa bara vet man ATT dom finns i det tysta. Andra känner man hur dom tar avstånd eller blir sura för att man inte är som innan. Men vi kan omöjligt vara som innan.
Tack för din stora varma kram
O jag skickar en tillbaka
Söta du.. Först vill jag säga att jag inte alls tycker att du flummar. Detta är ju dina tankar, dina funderingar o din/er sorg som du delger dina vänner o läsare i din blogg. Ni är så modiga som gått ut med allt detta, för det är ju faktiskt lite tabu att må dåligt i Sverige eller att överhuvudtaget bära på en sådan här...ska jag kalla det hemlighet? Jag har full förståelse för att du inte orkar, vill eller har tid med vänner eller släktingar. Alla vill naturligtvis väl, men ingen - ingen kan känna det ni känner... Jag hade fan aldrig orkat med det ni går igenom. Fast..jag vet ju inte det egentligen. Har ju aldrig varit i liknande situation. Man orkar nog hur mycke som helst när det gäller sina egna barn. Man måste orka, eller hur. Jag är en av de "vänner" som varken ringer eller hälsar på. Men..jag är en av dem du kan ringa till om du bara vill gråta ut... Jag hittar inte heller ord i allt detta elände, Annelie. Jag kan inte föreställa mej vad ni går igenom. Man vill bara inte "lägga sej i" eller ställa "fel" frågor.. Fattar du? Knappt jag fattar själv vad jag menar.. Kollade på gamla kort förra helgen. Jag bodde med Polly o du o Mathilda var på besök. Hon provade vår motinscykel o jag "fångade" ögonblicket på bild. Jag tror hon var runt 2,5 år. Jag minns glädjen i dina ögon o din stolthet över din glada o vackra dotter. Emilia var ännu inte född.. Jag minns hur deras pappa senare flyttade in vägg i vägg med oss..... (Ni hade alltså separerat). Hade jag vetat vad jag vet idag, så hade jag varit mer lyhörd. FAN!!! Allt detta tjafs om hur man som förälder kan skada sina barn.. Han var ju för helvete själv av värsta sorten!! Eller när han förlorade över min mamma i schack.. Jag minns hennes ord: "Det såg ut som om han skulle döda mej". Men..då var detta bara ord... Man är ju ingen psykolog precis men jag tyckte att han redan då påminde om en psykopat; en manipulativ o känslokall galning med andra ord.... Kolla denna sidan! http://www.psykopat.se/kannetecken-pa-en-psykopat.php
Ha det så bra som ni kan!! KRAM
KRAM!
Skicka en kommentar